Måndag i dag. Måndag betyder jobbågren för mig big style, men idag tog det fasimej priset tror jag. När man åker till sitt jobb och närmar sig djävulens portar, parkerar bilen och går in och stämplar sitt mavvafacking jävla stämpelkort så att det sjunger i väggarna, då vet man. Man är framme. No retreat no surrender i 8 grymmejobbiga timmar där tempot piskas till max, där drömmarna om heligt krig mot fabrikörn tar form i huvudet ännu en gång. Idag kom jag till jobbet med en känsla som fick mig att tänka till lite, när man känner att hjärtat håller på att explodera av tempot, typ 347 slag i sekunden och händerna darrar värre än hos en långt gången parkinsonsjuk boxare, är det då man skall tänka på att söka sig ett nytt jobb? nu blev detta ett litet gnäll inlägg idag men jag var bara tvungen att få ur mig det.
P.s Förresten har jag nog hellre parkinson än alzheimers, det är ju bättre att spilla ut lite av groggen än att glömma av vart man ställt den.
4 kommentarer:
Du e så slut.
Stackars groggen.
Hehehe....kanske det, men man är ju den man är.
Bara att ta till flaskan å ställ flaskan mitt på bordet. Alltså MITT på bordet!
Ja, det kanske så man får göra i fortsättningen, synd bara att jag är så förbannat dålig på att kröka ändå. =)
Skicka en kommentar